Skip navigation

Tisdagskrönikan: Seve, Tumba och Sverige

Redaktionen Golfing.se - 10:00 24/05/2016 (uppdaterad 10:47 24/05/2016)

Nu vankas det Nordea Masters igen. Jag är barnsligt förtjust i tävlingsgolf på svensk mark och den här gången sker det dessutom på min hemmabana. Men var är Seve och Tumba?

Nordea Masters är en anrik tävling med ett fint historiskt arv, vi ska inte låta de olyckskorpar som ständigt klagar på tävlingens nuvarande status låta oss tro något annat. Arabiska oljeschejker, asiatiska turistråd och den europeiska storfinansen har måhända förpassat tävlingen från tourens toppskikt till nedre mellanskiktet, vad gäller prispengar och startfältets stjärnglans, men årets upplaga innebär faktiskt 44:e året i rad som det spelas en Europatourtävling på svensk mark och det ska vi vara både nöjda och stolta över. Får vi se de allra bästa i världen? Nej, inte riktigt. Men många av de stora svenskarna kommer. Och när vi ändå serveras toppgolf på TV varenda helg kan vi faktiskt gott masa oss upp ur sofforna en vecka om året och bidra till det som oavsett startfält alltid gjort tävlingen i Sverige så minnesvärd - publiktrycket. Golf ska ses live, menar jag.

Inte minst kan vi gå dit för att ära de hjältar som en gång i tiden slogs för att det över huvud taget skulle bli en tävling i vårt avlägsna land.

Nordea Masters hade inte hänt utan Sven Tumba. Det var inte enbart hans förtjänst att Scandinavian Enterprise Open blev till, men han spelade en avgörande roll i att över huvud taget få hit den internationella tävlingsgolfen till Sverige. Hans insatser är omvittnade och väldokumenterade och det är inte för inte som förbundet i samband med 100-årsjubileet utsåg honom till den mest betydelsefulla personen för svensk golf genom alla tider.

Tumba tog hit världseliten redan i slutet av 60-talet. Han blev kompis med Jack Nicklaus och Lee Trevino. Han byggde även golfbanor och golfhallar som gjorde spelet tillgängligt för de stora massorna genom att mobilisera marknadskrafter på ett sätt som ingen annan hade haft energi att göra.

Det mest konkreta arvet är kanske Ullna GC. Banan öppnade 1981 och var spelplats för tävlingen i fem raka år från 1983 till 1987. Under premiäråret, när Sam Torrance vann, hette banan kort och gott Sven Tumba Golf & Country Club.

Vi bör också gå och titta på Masters för att minnas de stora mästare som vunnit här.

Genom åren är det många stora spelare som fått sina genombrott med en seger i Sverige, i modern tid har världsspelare som Lee Westwood och Graeme McDowell vunnit. Colin Montgomerie vann aldrig några stora mästerskap, men har tre segrar i Masters. Vi har också legendarer som Greg Norman, Sandy Lyle och Tony Jacklin inskrivna i historieböckerna, det är en något vi delar med British Open och det är inte direkt kattskit.

Störst av dem alla var ändå Seve Ballesteros, frid över hans minne. Han var en av många som gav tävlingen lyster och stjärnglans på 70- och 80-talen, han vann här tre gånger och trivdes alltid väldigt bra i Sverige. Han älskade publiken och passionen och fortsatte att återvända hit genom hela toppen av karriären.

Seve har nu lämnat oss. För fem år sedan avled han i sviterna av en hjärntumör, men det var på vippen att han strök med under betydligt mer dramatiska omständigheter redan på Drottningholm 1977.

Två år tidigare hade den notoriske Lee Trevino blivit träffad av blixten vid en tävling i Chicago. Smällen tog minst sagt illa och den dåvarande världsspelaren fick operera ryggen för att bli helt återställd. Efter den här händelsen blev tävlingsledningarna på tourerna i både USA och Europa betydligt mer varsamma med åska och började agera betydligt snabbare på väderprognoserna i syfte att skydda spelare och publik. Men Trevino själv hade givetvis mod nog att skämta om det hela. När en reporter frågade honom några veckor senare hur han skulle reagera nästa gång det började åska ute på golfbanan, så flinade Trevino och sa:

- Jag ska ställa mig och vifta med min järnetta i luften. Inte ens Gud kan träffa min järnetta.

Ungefär samma lynne som Trevino hade Ballesteros. Kanske inte en tourens hovnarr och spillevink på samma sätt, men likväl en spelare som publiken alltid älskade. Sina svarta ögon och hårda tävlingslynne till trots bjöd han både på sig själv och ideliga halsbrytande trollerinummer från ställen på banan som få andra hade besökt. I Sverige blev han tidigt omtyckt och spelade tävlingen första gången redan 1975, som 18-åring och kom på 26:e plats. Året efter hade han på allvar börjat etablera sig som en toppspelare i Europa och kom trea på Drottningholm. Det skulle bli början på en lång och fin svit, han från 1976 till 1982 spelade han tävlingen varje år och var aldrig sämre än trea.

1977 kom Seve tillbaka till Drottningholm med två färska segrar under bältet och var en av favoriterna till segern. Men fredagens spel började det mullra när Seve och medspelarna Lon Hinkle och svensken Hans Hedjerson vände inåt efter nio hål. När tävlingen väl bröts började trion promenera tillbaka mot klubbhuset längs 14:e fairway, och plötsligt sa det bara pang.

Blixten slog ner och träffade Ballesteros vid midjan, han kastades till marken och chockades ordentligt. Men brännskador på benet och en rejäl åktur var vid den här tiden knappast nog för att sätta en 20-årig Ballesteros ur stridbart skick.

Män var i allmänhet tuffare på 70-talet, särskilt stora mästare med svarta ögon från Pedrena i Baskien. Likaså vinnarskallar från Tumba.

Så vad gjorde Seve, chockad och mörbultad och bränd? Äh. Han var ju med i toppen. Så han knatade helt enkelt tillbaka ut på banan och avslutade ronden när ovädret lagt sig. Lon Hinkle fick nog också fart av händelsen, för han och Ballesteros slogs om segern ända in i slutronden men fick till sist se sig besegrade av amerikanen Bob Byman.

1978 var Seve tillbaka igen, den här gången på Vasatorp. Vädret höll undan och nu nöjde han sig inte med tredjeplatsen, utan vann hela rasket. 1981 höll han undan för landsmannen Garrido i Linköping och när han elva år efter blixtnedslaget kom tillbaka till Drottningholm 1988 hade han alldeles nyligen vunnit sin femte major och var totalt ostoppbar. Han gick de fyra varven 18 under par och slog Gerry Taylor med fem slag.

Sista gången vi såg Seve på svensk mark var i skyfallet på Forsgården 1993. Han gick då elva över, trivdes inte alls med banan och vädret och kom aldrig mer tillbaka. Vi saknar honom.

Det är fem år sedan Seve och Tumba gick ur tiden. Vi skulle kanske behöva några som axlade manteln?

PETER SIBNER
Affärsområdeschef på Everysport Media Group och krönikör på Hockeysverige.se. En gång i tiden aspirerande tävlingsgolfare med sikte på PGA-touren, nu aspirerande tävlingsgolfare med sikte på seniortouren.

Följ Peter på twitter @PeterSibner

Vill du skriva en gästkrönika?
Kontakta oss gärna på [email protected]


Bild: Getty Images

Relaterat